IHL TRAVEL - INCENTIVE HOUSE LAPPLAND

SKEPPSBRON 41

S-871 30 HÄRNÖSAND

SWEDEN

E-MAIL: ihl-travel@tele2.se

 

 

 

HUSKY-EXPRESS LAPPLAND - CMT STUTTGART - CBR MÜNCHEN 1987/1988

 

This is the story about the driving 84 days 2411 km from Lapland mountains to open the big tourist fairs CMT in Stuttgart and CBR in Munich beginning of 1988.

 

Följ med på en intressant resa genom Europa!

 

DOG SLED HUSKY EXPRESS from ARCTIC CIRCLE VILHELMINA MOUNTAINS TO STUTTGART - MÜNCHEN 30 YEARS CELEBRATION 1987 - 2017.

 

BOOKING OF DOG SLEDGE ADVENTURES/HUNDESCHLITTEN FAHRTEN

 

Det är nu 30 år sedan Berndt Lundqvist, nuvarande ägare av IHL-Travel, Incentive House Lappland, tillsammans med Wolf och Ingeborg Weidner i Tyskland,startade planeringen för den hittills största privata marknadsföringen av turism i Södra Lappland.

This is the story about the driving 84 days 2411 km from Lapland mountains to open the big tourist fairs CMT in Stuttgart and CBR in Munich beginning of 1988.

 

Bakgrunden till denna satsning var att dåvarande Stiftelsen Vilhelminafjällen arbetade med att förbättra resultaten för de fyra hotellanläggningarna, som ingick i den dåvarande kommunala hotellstiftelsen i Vilhelmina kommun..

Satsningen på ökad turism under sommarsäsongen hade gått över förväntan. Under några år hade genom intensiv marknadsföring på utländska marknaden beläggningen på t ex Hotell Wilhelmina ökat från knappt 40% till mer än 90%. Någon ytterligare anledning att satsa på marknadsföring för sommarmånaderna fanns inte längre.

 

Likaså hade satsningen på beläggning för hösten också varit lycksam. Genom deltagande i mässor i Italien 1983 hade intresset för småviltjakt blivit en intressant kundgrupp för att belägga hotellen under september och oktober månader.

Nu återstod det att hitta kunder även till vintersäsongen. Hotellens beläggning var relativt bra med mindre konferenser denna period – dock inte under januari och februari samt december.

Wolf & Ingeborg Weidner visit the Vilhelmina mountains in Lappland:

 

Kontakt knöts då med ett flertal tyska aktivitetsarrangörer. Nord Europa Reisen i Filderstadt tryckte på egen bekostnad utan bidrag från någon en katalog, som omfattade i huvudsak produkter i Vilhelminaområdet. Det var olika skidåknings- och turprogram. Någon större försäljningssuccé blev det dock inte. Första årets gäster från Nord Europa Reisen Tyskland till Vilhelmina stannade vid två personer. 

 

Berndt Lundqvist bjöd då in Wolf Weidner till besök i Vilhelmina för att närmare diskutera ett utvidgat samarbete. Av denna anledning kom därför Wolf och hustrun Ingeborg till Vilhelmina vintern 1987.

Efter att ha besökt hotellen i Saxnäs och Klimpfjäll gjordes en skidutflykt från Stekenjokkvägen till Tjåkkelestugorna. Vädret var vackert och åkturen gick bra även om Ingeborg – som tidigare aldrig åkt skidor – hade det tidvis kämpigt med de små utförsbackarna. Fram till stugan kom hon dock tillsammans med Wolf och Berndt.

 

På kvällen i stugan diskuterades hur samarbetet skulle utvecklas. Nästa morgon var det snöstorm utanför stugan och fortsatt kunde utvecklingsalternativ för samarbete diskuteras.Så föddes idéen med att köra hundspann ner till Tyskland och inviga turistmässan CMT i Stuttgart. Wolf hade goda kontakter där och säkert kunna få mässledningen intresserad av detta.

Berndt skulle skaffa fram lämplig hundspannsförare för uppdraget och gruvarbetaren Roger Fransson kontaktades. Han hade så smått påbörjat hundspannskörningar och det passade honom bra.

Berndt skulle skaffa sponsorer i Sverige och Wolf skulle skaffa sponsorer i Tyskland. En snabb beräkning gjordes att sponsring i storleksordningen 50.000. SEK skulle vara en rimlig kostnad. Ett hundspann med 12 hundar.

 

Wolf åkte tillbaka till Tyskland och nu kunde arbetet med fortsatt planering påbörjas.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

TJÅKKELE STUGORNA

Mitt i fjällvärlden ligger dessa stugor, som använts redan under emigranttiden från Sverige till Kanada och USA. Inristade i timmerstockarna kan man än idag känna historiens vindslag och läsa emigranters sista hälsningar till fädernelandet.

Vår tur denna vackra vinterdag var inte speciellt lång - ca 8 km. Jag visste inte hur bra skidåkare Wolf och Ingeborg var. Därför hade jag i min planering att antingen göra turen till Tjåkkele fram och tillbaka på dagen. Alternativt ligger vi kvar i Tjåkkelestugan, som är vinterisolerad med fyra bäddar, till efterföljande morgon. För oss blev det att välja det andra alternativet, då Ingeborgs skidvana visade sig inte vara så stor. Vi skulle kanske få problem om vi återvände redan samma dag.

När vi var på väg mot stugan såg vi på långt håll ytterligare fyra personer med pulka på väg i samma riktning mot stugorna. Jag bestämde mig då snabbt att forcera sista biten fram till stugan för att lägga beslag på åtminstone två sängar för vår räkning. Den andra gruppen valde dock att passera stugorna när de såg att det redan var folk där. De hade tältutrustning med sig i pulkan. Skönt för oss!

Vi hade en "Gemütlig" kväll tillsammans i stugan. Vi hämtade vatten i den närbelägna ån, kokade mat och hade det trivsamt tillsammans. Wolf Weidner berättade då att han var ordförande i Deutsche Wildnisführerverband - DWV. Det var en organisation i Tyskland, som genomförde vandrings och äventyrsturer till olika platser i världen. För att få vara reseledare och guide för dessas grupper måste man vara medlem och genomgå DWV obligatoriska utbildning. Under kvällens gemytliga middag erbjöd mig Wolf att jag kunde få bli medlem i organisationen utan att avlägga det obligatoriska provet! Hans motivering var att jag i många år - faktiskt sedan barnaåren - varit och upplevt fjällvärlden. Både privat som i arbete och att jag under turen till stugan visat vara väl kvalificerad.

Detta lät ju väldigt bra för mig. Redan nästa morgon, när vi väcktes av tjutande fjällstorm utanför stugan, skulle min erfarenhet sättas på prov. Sikten i snöstormen var endast några meter, men jag hade ju kompass och kartor. Om det inte blev bättre väder skulle det säkert inte vara något större problem för oss att ta sig tillbaka till Stekenjokkvägen.

Vädret blev dock snart bättre och min erfarenhet behövde inte tas i anspråk. Solen lyste på nytt över den vita snön, och återfärden till bilen kunde påbörjas. Det var bra. Visserligen hade jag min kompass i ryggan, men kartbladet jag hade var inte det rätta för det slutade strax utanför det område där vi vistades. Det var även för mig lärorikt att tänka på att kolla fjällpackningen en gång extra före utflykter i fjällvärlden.

 

SOMMAREN 1987

Planeringen kunde nu köra igång. Wolf Weidner skulle söka sponsorer i Tyskland. Jag i Sverige. Arbetet med att uppvakta sponsorer skedde i tysthet. Vi skulle vänta med att informera pressen och övriga, tills vi med säkerhet visste, att vi skulle kunna genomföra detta stora projekt.

Redan efter en vecka ringde Wolf för att meddela två nyheter. Den stora nyheten var att turistmässan CBR i München, som hålls veckan efter CMT Mässan i Stuttgart, ville även ha vår medverkan till att dra folk till mässan. Det blev nu två mässor istället för en mässa som vi skulle vara med om att inviga.

 

Wolf ansåg att vi inte kunde köra med endast ett hundspann. Om det skulle hända någon olycka eller sjukdom på vägen ner måste vi ändå genomföra körningen ner till invigningen av mässorna. Vi fick därför tänka om och i stället med endast ett hundspann med Roger bakom styret, beslöt vi oss för även ha ytterligare ett spann. Detta skulle köras av Rainer Höh – känd i Tyskland för sina reseskildringar om olika äventyrsresor – och av Wolf Weidner. De skulle byta av med körningen efterhand under vägen. Den beräknade kostnaden blev nu dubblerad till SEK 100.000. Ännu fler sponsorer skulle behövas.

 

VOLVO SPORT sponsrade oss under planerings och genomförandetiden med en vit VOLVO 745 och VOLKSWAGEN en minibuss. Den skulle användas som försäljningskontor under körningen ner genom Tyskland. Olika resebyråer och researrangörer skulle bjudas in för att ta del av Nord Europa Reisens katalog med hundspannskörningar och andra aktiviteter i Vilhelminafjällen.

Ytterligare tyska sponsorer var de olika ölfabrikanterna längs vägen. I princip varje större ort i Tyskland har sitt eget bryggeri. Det var Paulaner Bräu o s v. I Sverige ställde hundfoder tillverkare upp som sponsorer. Folksam ställde upp med försäkringar på hundarna.

Med Volvobilen skulle vi köra ut hundfoder till vissa platser som skulle passeras. Samt assistera Husky-Express på olika sätt.

Dessutom ställde ett flertal hotell längs vägen upp med rum, bl a Hotell Älvdalen, där dåvarande turistchefen Ove Zacheusson bjöd in till en riktig fest. Ove Zacheusson var den förste svensk som uppträdde som svensk utställare på de olika tyska turistmässorna. Genom sitt långvariga arbete hade han skaffat sig ett stort kontaktnät i Tyskland. Och inte minst satt Älvdalen på den svenska kartan i Tyskland. I Göteborg skulle Lucia firas och Hotell Scandinavia med Maud Ax bjöd in hundarna, Roger och gänget samt även Roger fru och barn till hundspannsfest! I Nordtyskland - efter överfart med Stena Lines Kiel färja, som sällat sig till sponsorerna, skulle Julen firas.

Genom mina kontakter inom Kartverket fick vi fram kartor för området från Stekenjokk ner till Göteborg. Gott om skogsbilvägar skulle göra resan relativt enkel att genomföra. Wolf införskaffade kartor för den planerade vägen genom Tyskland. I Sverige räknade vi med att köra längs skogsbilvägar där så var möjligt, men hur skulle det gå i Tyskland. Autobahn? Nej så fort kan inte hundarna springa utan Wolf tröstade oss med att berätta för oss att i Tyskland finns det brandgator mellan varje fastighet. Dessa brandgator var ofta så bra att även bilar kunde ta sig fram på dessa små skogsvägar.

OM DET INTE FINNS SNÖ?

Finns det ingen snö hur gör vi då? Roger som varit gruvarbetare i Bolidens Stekenjokkgruva lovade att lösa detta med att göra en hjulställning, som hundsläden kunde fastmonteras på. Normalt ligger snö i stort sett hela Tyskland vid den här årstiden. Så det skulle inte vara något större problem. Hjulställningen måste dock vara så att hjulen kunde bromsas eftersom man vid några tillfällen skulle behöva köra på någon av de stora vägarna.

Roger hade i slutet av sommaren inlett träningskörningen av hundarna. Den vanliga träningssträckan var Fatmomakke vägen och hundarna tränades att springa på höger sida av vägen – allt för att de skulle lära sig detta för framtida körningar på större vägar. Träningen genomfördes genom att hundarna drog Rogers Volvo 245. Flera turistbussar på väg till Fatmomakke blev efterhand åskådare till Rogers träningspass. Fortfarande höll vi dock körningen hemlig men började planera vår pressinformation.

 

HÖSTEN 1987

Picture from day 1: 1987 November 14th. Start day at STEKENJOKK ROAD

 

Nu närmade sig startdagen den 14 november. Våra tyska vänner Wolf och Rainer kom upp till Klimpfjäll för att starta sin träning med hundkörning. Vi bjuder in till pressinformation. Västerbottens-Folkblad kommer dagligen att sätta in Roger Franssons resedagbok i sin tidning. Underligt nog var Nordnytt inte intresserade av att vara med. Inte underligt att man i Vilhelmina och inlandet kallar lokalradion och lokaltelevisionen från Umeå för Sjukhusradion. Deras intresse för inlandet var som vanligt svalt. Turistradion och Mittnytt från Jämtland och Riks TV ”Rapport” hakade dock på.

Veterinären i Vilhelmina hade kollat upp att hundarna var i bra kondition.

Starten den 14 november 1987 skedde vid gruvlavarna upp på Stekenjokkvägen. Målet var Stuttgart i slutet av januari och München i början av februari 1988. Med i hundslädarna fanns 200 Husky-Express brev poststämplade på poststationen i Klimpfjäll med datum 14 november 1987. Klimpfjäll som nu även fått eget postnummer, efter påtryckningar. Dessutom hundmat för de närmaste dagarnas behov. Och inte minst två budkavlar gjorda av sameslöjdkonstnären Sven-Åke Risfjäll i Älghorn och renhud. Dessa skulle överlämnas vid framkomsten till mässorna i Tyskland. Budskapet var ett välkommande av tyska turister till Lappland, undertecknat av Vilhelminas kommunfullmäktiges ordförande Ture Ångkvist.

Det var en snöfattig början på denna vinter. Många åskådare hade kommit för att ta farväl av Roger och hundarna. Det var ytterst lite snö på Vildmarksvägen ner mot Blåsjön.  Den lilla snö som kommit var bortblåst, vilket betydde att första etappen på den annars så snösäkra startsträckan från Stekenjokk till Blåsjön kom att köras på asfalterad väg och hjulunderrederna fick monteras på. På hundarna blev det tofflorna på redan från start. Den korta etappen ner till Blåsjön blev därför betydligt drygare än beräknad. Klart att det skulle bli en jobbig resa, men redan från start!!!

Det kändes som ett historiskt vindslag när gruvarbetarna iklädda sina hjälmar vinkade lycka till vid starten. Gruvan skulle läggas ned och avvecklas. Roger var en av de personer som därigenom förlorade sitt jobb. Nu skulle det i stället satsas på Turism! Världens mest expansiva bransch var på intåg till Vilhelminafjällen. En bransch som kommer att sysselsätta många i framtiden. Ett första steg in i en ny tidsålder. Det såg ljust ut för Vilhelminafjällen!

Picture from day 1: 1987 November 14th. Start day at STEKENJOKK ROAD

 

 ”DJURSKYDDSTANTERNA VET INTE VAD DE TALAR OM”

Nu var de två hundspannen redan på väg och har kommit in en bit i Jämtland. Efter första dagens dåliga väder med brist på snö vid starten i Stekenjokk har hundspannskörningen ”Husky Express” hamnat i en media storm. Betydligt värre än de snöstormar som varit längs vägen. Efter påtryckningar från Djurens Vänner med dagliga telefonsamtal från dess sageskvinna Ingrid af Trolle har jordbruksdepartementet beslutat av hundarna skall kontrolleras i varje kommun som passeras. Det betyder i princip ett veterinär besök varje dag.

Senare blev det ännu tätare besök av veterinärerna, när Husky-Express körde genom tre kommuner samma dag!

 Det är okay, säger Roger Fransson. Att veterinärerna visar intresse innebär ju att jag får gratis koll av mina hundar. Än har man inte kunnat hitta minsta fel så jag förstår inte alls kritiken. Den har i många fall varit mycket osaklig. Det innebär att vi fick sätta upp även Veterinärerna som sponsorer av arrangemanget.

 

 Färden går via Gäddede, Ströms Vattudal och Östersund och fortsätter via Funäsdalen till Venjan i Limedsforsen.

 PR-färden kostar totalt en halv miljon att genomföra. Den finansieras nästan helt med hjälp av sponsorer, som Roger Fransson berättar för pressen, som försäkrar att allt än så länge har gått helt efter planerna. Vi håller tidtabellen, det har blivit en hel del PR för Stekenjokk – och framförallt hundarna mår utmärkt. I kostnaden har inte inräknats Vilhelminaföretaget som gjort hjulunderredet till slädarna. 86 000.- kr vill de ha för detta jobb (som Roger tänkte göra själv utan kostnad, men som kommunalrådet i Vilhelmina Yngve Lauritz beställde hos företaget för att även de skulle få PR av Husky-Express).

 

 Utanför Östersund trampar en av hundarna på en ölburk och hamnar på sjuklistan. Den blir kvar i Östersund hos bekanta till Lasse och Margareta Stenmark och hämtas senare upp av mig. Jag hämtar upp hunden i Östersund, som snällt lägger sig längs bak i Volvo 745-an och sover helt tryggt. När vi kommer norr om Idre kommer hunden plötsligt fram till mig och står och tittar intresserat ut genom framrutan! Efter ytterligare någon kilometer börjar den att skälla – jag förstår ingenting förrän vi plötsligt kommer ifatt de två hundspannen, som kör på vägen. Då slänger sig min passagerare med skällande mot rutan och vill ut! Den vill vara med och dra slädarna! Tänk vilket otroligt luktsinne en hund har.

 

 I nattradion varje kväll kommer rapport om hur det går för Roger och hans hundar. I pressen skrivs det massor. Kvällstidningen Aftonbladet har stora artiklar varje dag och kallar det hela för djurplågeri. Ingrid af Trolle hotar med att Brigitte Bardot – djurens vänner i Frankrike – skall möta hundarna i Tyskland! Roger ser fram emot att få möta Brigitte – ”Jag har alltid drömt om att få träffa Brigitte Bardot”, säger Roger Fransson. Han avfärdar påståendet att det hela bara skulle vara ett kommersiellt jippo:

 

 Stekenjokkgruvan läggs ner. Vår enda chans att kunna överleva här uppe i framtiden är turismen. Vi vill väcka uppmärksamhet för vårt område.

Och uppmärksamhet i massor har det redan blivit. Både positiv och negativ!

 

 I Funäsdalen blev det övernattning hos konstnären Bengt Ellis. ”Jippot” har kritiserats från många håll. Hundarna far illa av att springa så långt och dessutom på barmark, menar kritikerna. Länsveterinären har också haft invändningar mot maraton-färden. Men Bengt-Ellis, som kört slädhundar sedan början av 40-talet, har en helt annan uppfattning. Själv har han ett 20-tal Sibirien Husky. Samma hundras som nu färdas sträckan Stekenjokk – München.

 

 Rasen har varit slädhund i 3000 år och älskar att springa. Hundarna var i toppkondition när de kom till Funäsdalen. Nu har hundarna tillryggalagt 50 av de 250 milen till München.

 

 I nattradion rapporterar Roger att de har der bra – vi ligger i tält på busstaket och gatljuset lyser utanför. Detta som svar på fråga från radions hallåa, som förväntade att de slagit upp sitt tält på fjället långt från all civilisation när de övernattade i ”mörker” på Flatruet i Härjedalen.

 Det är fortfarande snö på marken när Husky Express gör halt i Älvdalen den 29 november, där turistchefen Owe Zacheusson tar emot med öppna famnen. Nu blir det en natt på hotell Älvdalen. Frugan Erika tvättade deras kläder.

 

         - En enorm service och gästfrihet, betygsatte Roger medan ”Zacke” i sedvanlig ordning bjöd på kaffe och mässade på om ett gränslöst ”turistsamarbete”. 790 km hade nu avverkats sedan starten.

Manskapet tog en bastu och kröp ned mellan lakanen (annars är det tält som gäller). Hundarna övernattade i det fria vid hotellets parkering, där gröna gräsrundlar markerade hundarnas sängplatser. Roger passa på att få slädarna reparerade på Marinträ i Blyberg.

Här kommer berättelsen för Hundspannsturen från Dalsland till Göteborg

Uppehållet i Älvdalen blev som vanligt endast en natt. Resan med hundarna mot Tyskland skulle fortsätta. Den visade gästfriheten i Älvdalen uppskattades, liksom att få övernatta i riktiga hotellsängar.

Den 2 december anlände slädhundarna till Värmland. För att citera NWT, "var det ett märkligt ekipage som drar fram längs vägarna. Från Stekenjokk startade man den 14 november. Efter 200 avverkade mil skall Roger och hans hundar vara framme i München i början av februari. I går hälsade sällskapet på hos Sixten Jernberg i Lima. Ett sådant hundliv det var i stugbyn".

Projekt "Husky Express" som den här långa slädfärden kallas drar till sig stor uppmärksamhet där den drar fram. Projektet har också mötts med en hel del kritik från veterinärer och djurvänner. Hundarna sliter ont när de springer efter vägarna, menar man. Veterinärexpertis har mött upp längs hela vägen. Från Lima drog man i går förmiddag vidare rätt ut i skogarna mellan Dalarna och Värmland. Natten har nu tillbringats i tält. Och så blir det också i dag när Roger och hans hundar kommer till Sysslebäck.

"Det är okay, säger Roger Fransson. Att veterinärerna visar intresse innebär ju att jag får gratis koll av mina hundar. Än har man inte kunnat hitta minsta fel så jag förstår inte alls kritiken. Den har i många fall varit mycket osaklig".

Själv blev jag i princip varje dag uppringd av djurens vänner. Varje dag med nya argument, eftersom varje argument de tidigare framfört visat sig vara felaktiga och helt osakliga. Allt för att stoppa hundspannskörningen. Hotet med att Brigitte Bardot skulle möta sällskapet i Kiel framfördes på Aftonbladets första sida. Roger såg fram emot mötet. "Jag har alltid velat träffa Brigitte Bardot"!

I Dalsland-Åmåls-Tidningen kan vi läsa:

 

Mot München, mot München.....

Sedan starten i Stekenjokk har man nu avverkat 1300 km. Största delen på snö. Halva vägen till målet i München har nu förlöpt lyckligt. I genomsnitt har planerats dagsmarscher på 35 till 40 km. Varje ekipage dras av 4-5 hundar. Det betyder att ungefär halva dragstyrkan är i selen på varje skift, medan den andra halvan får åka i följebilens boxar. Håller det här schemat springer alltså varje hund ungefär 20 km om dagen.

Man kan förstås tycka att Sibirien Husky-hundar bör dra slädar på snö. De lätta norska slädarna fungerar bra även på hjul. De är försedda med broms, när det går för fort utför och i motlut kan föraren hjälpa till med sparkbenet. Vagnen som släden står på är en produkt från Vilhelmina och draglinorna är det välkända "öglerepet" som tillverkas av företaget Texsolv i Dals-Ed. Det är ett starkt och töjbart polyesterrep, som genom alla öglorna alltid kan låsas utan knutar. Därmed finns också ett dalsländskt inslag bland alla sponsorer som bidrar till att gruvarbetaren Roger Fransson kan genomföra det uppmärksammade projektet. Som tidigare refererats i NWT - ekipaget rastade ju bland annat hos Sixten Jernberg i Lima - vill Roger väcka intresse för sin hembygd, som hotas av att gruvan i Stekenjokk läggs ner den 1 oktober.

"Jag vill sälja hela Kultsjödalen. Vi är 800 personer som bor där och utan gruvan dör hela dalen ut om vi inte gör något, menar Roger. Publiciteten kan han inte klaga på.

 

Överallt jagas hundspannet av såväl massmedia, som djurens beskyddare. Vi måste tacka föreningen Djurens vänner och andra som på olika sätt ger oss så mycket uppmärksamhet, tillägger Roger. Han börjar vänja sig nu. Ingen har ännu kunnat konstatera annat än hundarna tycks vara i förvånansvärt bra kondition. De är pigga och vänliga och framför allt draglystna. Det blev ett fasligt liv, när några selades i tron att det skulle bli uppbrott. Det blev dock bara en mycket kort provtur på skogsvägen. Roger ville ogärna störa hundarna då de låg och mådde gott i ljung- och blåbärsriset, medan Wolf och Rainer kokade sin potatis över öppen eld utanför vindskyddet, där de hade övernattat på bädd av renhudar.

På fredagen hade expeditionen gjort en lång dagsetapp från Nordmarken genom Laxarby till Dals Långed. På söndagen gick färden vidare genom Dalskog i riktning mot Brålanda.

 

Veterinärkontrollerna blev nu flera gånger per dag. Varje kommun hade fått i uppdrag av Lantbruksverket att kontrollera hundarna. Och kommunerna här nere är inte så stora!

 

SISTA MÅLET I SVERIGE - GÖTEBORG!

Igår torsdag körde Roger Fransson med sin Husky Express in i Göteborg till Hotell Scandinavia, där han och hundarna får tre dagars vila. Där möter också sambon Siv Eriksson med barnen.

Körningen med hundspannen genom staden blev inte dramatisk men väl uppmärksammad. Poliseskort mötte utanför staden och med blåblinkande ljus i täten lufsade Sibirien Huskyhundarna efter. Framme vid Hotell Scandinavia tog Sverigedelen av resan slut.

Nu väntar färjan till Tyskland och närmast Kiel på söndag.

Veckan som gått har varit strålande. Solsken och glada människor överallt berättar Roger vidare. En distriktsveterinär från Vänersborg, Torsten Jakobsson, gjorde enligt Roger allt för att misskreditera hans hundar. Till slut klämde han i med att hundarna var magra. Men, det är de inte hävdar Roger. Nåja, till slut godkändes hundarna säger Roger.

 

I Billingsfors husvagnscamp’s swimmingpool fick Roger se hur ortens lucia slängdes i plurret med ljus och allt sedan alla sångerna sjungits färdigt. Den natten låg expeditionen i vindskydd som några rådjursjägare ägde. Tillsammans med dem hade gänget en glad afton. Så var det också vilodag så man kunde kosta på sig lite extra kvällssnack.

 

Resan till Göteborg gick bra. Överallt där vi drog fram sträckte folk på halsarna och vinkade till oss. Alla var glada. Det kändes skönt när polisbilarna mötte oss. Att köra genom Göteborg med hundspann - jag undrar om någon gjort det förut, men det gick som ”hejsan”. Hundarna är rent otroliga.

Vilket mottagande på hotellet! Annat än tältlägren i skogarna....

 

Själv kom jag ner till Göteborg. Vädret så här före jul var inte direkt vinterväder. Snarare höstrusk med ihållande regn. Jag hade med mig videokamera för att dokumentera ombordkörningen. Det var den tidens stora åbäke till video.

Hundarna har nu bott några dagar i ett eget våningsplan av garaget på Hotell Scandinavia. Länsveterinären Gunnar Dahlberg konstaterar att "hundarna är fullt friska och de mår bara bra av att vara igång". GöteborgsPosten var med när den berömda Huskey-patrullen inspekterades av Länsveterinären Gunnar Dahlberg och djurskyddsinspektör Ingvar Johannesson, som noggrant kontrollerade hundarna.

"Det är synd att djurorganisationerna överdriver på det här sättet, säger Gunnar Dahlberg, apropå det ramaskri slädfärden har förorsakat. Här handlar det inte om några bortklemade stadshundar, de här hundarna är vältränade och fullt friska och de älskar att dra hundspann".

För feta

 

Lite småskavanker fanns det dock i lägret efter den långa färden från Stekenjokk i norr. Troja hade en sliten trampdyna och får vila tills vidare. Rebecka och Misty befanns vara i magraste laget. Men det betyder ingenting, säger Gunnar Dahlberg. Tänk på maratonlöperskor, hur de brukar se ut. Jag anade det värsta, när jag fick höra talas om slädfärden, medger Ingvar Johannesson. Det är förvånande att de ser så krya ut. Två stycken är till och med för feta, de får bara dra kortare sträckor. Åtta hundar i taget drar släden, resten åker bil.

Gissa vad de gillar bäst, säger hundföraren Roger Fransson på äkta norrländska. Det är ingen tvekan om saken när Roger börjar plocka med draglinorna. Hundarna blir som tokiga, de hoppar och skuttar och skäller i samlad kör.

 

PR-Jippo

Vi behöver all reklam i världen, nu när Stekenjokkgruvan ska läggas ner. 40 procent av våra turister kommer från Västtyskland, därför satsar vi på det här.

 

Om Huskey-patrullen släpps in i Västtyskland, ska vi låta vara osagt. Tyskan är ett svårt språk och ett felaktigt ifyllt intyg, kunde ha ställt till besvär. Alla hundarna har separata rabiesintyg, säger Gunnar Dahlberg. Men i friskintygen har vaccineringarna förts in på fel rader och det kunde kanske tullen ha anmärkt på.

 

Roger Fransson, som inte talar ett ord tyska, var märkbart lättad över upptäckten. Idag kan alltså de arton Sibirien Huskyhundarna lugnt tassa ombord på Kielfärjan, lyckligt ovetande om den demonstration Hundfrämjande anordnade i går. I Lüneburg gör man halt en vecka för att fira jul.

Roger med Siv och barnen följer med till Lüneburg för julfirandet.

Allt är nu klart för ombordkörning på Stena Line där hundarna fått ett eget bildäck till sitt förfogande. Jag går upp på bron över gatan där hundarna skall komma utkörande från Scandinavias garage. Det borde bli bra bilder. Maud skall komma ut och vinka till mig när de är på gång. Batterierna behöver vara igång en stund innan jag kan börja filminspelningen. I ösregn och kyla blev det en lång väntan. Till sist kommer Maud ut och vinkar! Men inga hundar kommer! Jag ser hur batterikapaciteten sakta avtar. Varför kommer de aldrig upp?

Det jag inte visste när jag väntade på hundarna var att Styrman på StenLine skulle köra den ena släden. Maud Ax, försäljningschef på Scandinavia det andra. Så långt allt väl. Problemet vara bara att när hundarna åkte upp för garageutfarten beslöt sig hundspannet med styrman att ta genaste vägen, varför den släden med dunder och brak åkte rakt in i en pelare. Styrman hamnade på garagegolvet i sin fina uniform. Uniformen måste putsas upp och släden måste repareras för att kunna starta turen. Ute i regnet står jag och väntar. Batteri nummer ett är tomt och det är bara för mig att byta till batteri två.

 

Och visst fick vi några fina bilder när hundarna springer genom tullen förbi långtraderna in till Stena Lines båt och där blev välkomna ombord av besättningen för Stena Line.

 

Nu blir det resa till Tyskland med STENA LINE!

 

Lars Magnusson

 

Wolf Weidner

 

 

Rainer Höh - författaren till reseskildringen "HUSKEY-EXPRESS AB POLARKREIS nach STUTTGART UND MÜNCHEN"

 

Turistchefen i Älvdalens kommun, Owe Zacheusson, hälsar Husky-Express Rainer Höh välkommen till ÄLVDALEN. T v Expeditions fotograf

 

Här blir det övernattning för hundarna i ÄLVDALEN! Hundförarna fick bo på fina Hotell Älvdalen

 

 

JULBORDET PÅ HOTELL SCANDINAVIA avsmakas av Roger Fransson och Rainer Höh.

 

 

Roger Fransson intervjuas av Radio Västerbottens Carl-Axel Nordenberg efter att hundarna kommit ombord på Stena Line

Första båtresan!

 

 

Båtresan med Stena-Lines Germanica gick utan problem. Hundarna trivdes på sitt bildäck. Väl fram i Kiel blev det direkt körning ner mot Lünenburg, cirka femton mil söder om Kiel. Där skall julen firas med familjerna. Några demonstranter syntes inte till vid ankomsten till Kiel och Roger Fransson fick inte träffa Brigitte Bardot! Synd - det hade varit trevligt för Roger!

 

Efter en veckas julpaus i Lünenburg kunde resan ner genom Tyskland påbörjas. Slädarna fick stå på hjulställningarna. Vägvalet var också väl förberett av Wolf Weidner. Det blev inte Autobahn utan huvudsakligen på små stigar, grusvägar och s k brandvägar. I Tyskland finns ett otroligt finmaskigt nät med små skogsvägar. Det är nämligen lag på att mellan skogsfastigheter skall finnas en s k brandgata/väg. De var helt perfekta för Husky-Express framfart genom Tyskland. Vägarna var även på många ställen farbara även för normala bilar. Våra följebilar fick dock många gånger ta omvägar för att komma fram till de mötespunkter vi avtalat. Här blir det alltså betydligt färre mil på asfalt än i Sverige. Och på Autobahn får man inte köra med hundar. Däremot var det fritt fram att köra på de stora riksvägarna - Bundesstrasse. För hundar gäller samma regler som för hästar. Vi behövde inte ens ha följebil med blinkers och varning!

 

I varje stad mötte Borgmästaren och oftast ett par hundra nyfikna personer upp på stans lilla torg. Husky Express hälsades välkomna och vi fick möjlighet göra reklam för Lappland och Vilhelminafjällen. Sponsorer genom Tyskland var även som regel lokala Ölbryggeriet. Det betydde fritt öl till hundförarna. Och så här i efterhand kan man nog säga att det på en del ställen blev lite väl mycket skålande i öl.

 

Någon dag var det för varmt för hundarna. Det innebar att bl a i en liten tysk småstad ett stort antal människor väntade på torget. Liksom stans borgmästare. Men inget hundspann kom. Folket väntade tålmodigt i regnet. Några mobiltelefoner fanns ju inte i Tyskland vid den här tidpunkten och Roger & Cie kunde bara konstatera att det var för varm och regnigt för att ta sig till det avtalade mötet. Men för det mesta fungerade det dock till mångas glädje.

 

Tysk TV - i varje del av Tyskland finns egna bolag - följde med och gjorde inslag om Husky-Express från Vilhelminafjällen. Hela 42 inslag i tysk TV. Beräkna marknadsvärdet av detta! Det var t o m så att när jag var nere på turistmässan i Milano (BIT) i den här vevan tillsammans med sju andra marknadsförare av hotell, berättade en av deltagarna för Restaurangägaren på Restaurante Barbarossa att Berndt kom från Vilhelminafjällen - därifrån de kört hundar till turistmässorna i Stuttgart och München. Till vår häpnad kände restaurangägaren till detta - han hade sett inslag om detta även på italiensk TV!!

 

Resan till Stuttgart förflöt enligt planerna. Endast några kilometer från Kiel till Stuttgart kunde köras på ett tunt täcke nysnö. Det var efter en nerlagd järnvägsvall som hjulen för en stund kunde kopplas bort. Men besöket på snö blev kort. Enligt de prognoser som varit för färden skulle även större delen av körningen genom Tyskland kunna ske genom körning på snö. Så blev det alltså inte.

 

Vid ankomsten till mässan i Stuttgart överlämnas Budkavlen till överborgmästaren Hr Dr Gehring - en hälsning från Vilhelmina kommunfullmäktige undertecknad av fullmäktiges ordförande Thure Ångqvist. Hälsningen var skriven på tyska och på vers. Från Vilhelminafjällen deltog Margareta Stenmark, hotellchef i Klimpfjäll.

 

MOT MÜNCHEN

 

Roger Fransson före dagens etapp. På väg genom det sydtyska landskapet. Restaurangen fick besök av 18 hungriga hundar och hundspannsförare med följe till kroggästernas förtjusning

 

Mellan deltagarna Roger Fransson och Wolf Weidner hade till och från under resans lopp uppkommit meningsskiljaktigheter, som i bland mynnade ut till hot från Wolf att avbryta resan. Detta inträffade första gången redan i Jämtland. Margareta Stenmark fick åka dit för att få "grabbarna" att förlikas. Allt om detta finns beskrivet i boken "Husky-Express - från Polarkreis till München". Författare är Rainer Höh - som deltog i körningen. Boken handlar kanske inte så mycket om körningen utan mera om hur tre män lever tillsammans med 18 slädhundar under 84 dagar. Självfallet med en hel del slitningar. Wolf var vad vi säger pedant. Han ville ha städat och fint i följebilen - som var försäljningsstället där presumtiva kunder togs emot för att diskutera och boka hundspannskörningar. Roger var f d gruvarbetaren som van vid hårda tag inte alltid var så noga med hur det såg ut. Rainer försökte hålla sig neutral och medlade i konflikterna.

 

När resan började från Stuttgart valde Wolf att avstå från att köra ytterligare, så det blev Roger och Rainer som fick köra sista veckan sträckan mellan Stuttgart och München.

 

Själv kom jag ner till Tyskland och Sinsen där jag skulle träffa hundspannen. De hade redan lämnat hundklubben men efter lite sökande hittade jag spannen i full fart mot München. Jag hade avtalat träff med Expressens redaktör i München, Pelle Ahrnstedt, en gammal segelkompis till mig. Han fanns på avtalad mötesplats tillsammans med sin fotograf och gjorde oss sällskap resten av dagen. En hel del bilder togs och Pelle intervjuade deltagarna om deras strapatser o s v.

 

Underligt nog så kom bilderna och referat in i Aftonbladet (!), som hela tiden jagat Husky-Express. Inte ett enda ord fanns i Expressen!

Tidningen Expressens reporter Per Ahrnstedt möter hundspannen i Illertissen på väg mot München

 

Längs vägen passerade vi många små städer och nu skulle fotografen, Pelle och jag äta lunch tillsammans med hundförarna. Jag åkte före och letade reda på lämplig restaurang. Lunch serveras i Tyskland som regel fram till kl 15. Klockan närmade sig detta klockslag och jag lyckades hitta en restaurang mitt i den lilla staden längs färdvägen. När hundarna kommer står jag på trappan till restaurangen och jag ropar åt Roger att här skall vi äta. Det blev full fart för hundarna upp på restaurangtrappan och nära var det att hundar och slädar brakat in i restaurangen. Hundarna fick dock vänta utanför medan vi intog dagens lunch.

 

 

SISTA ETAPPEN MOT MÜNCHEN

 

Nu närmade vi oss befolkningsrikare områden. Bayern. Sista milen skulle vi köra hundarna längs Bundesstrasse 33 fram till Mässengelende (Mässområdet). I Göteborg hade vi haft polisens blåljus försedda bilar körande framför oss vid farten genom Göteborg. Så vi ringde tyska polisen. Nej, det behövdes inte deras blinkljus. Det var fritt fram för att köra med hundarna. Som tidigare sagt. Här gäller samma regler som för körning av häst och vagn. Nåja, det verkade inte så lite vågat, så vi ringde den tyska bilklubben ADAC. De lovade komma med gulblinkade följebilar och vi bestämde mötesplats några mil norr om München.

 

När hundarna kom fram till mötesplatsen hade inte ADACS bilar kommit. Så hundarna kunde lugnt lägga sig ner och slappa i gröngräset intill B33. Under tiden vi väntade på bilarna hände både ett och annat ute på Bundesvägen. En dam med två små barn saktade farten när ungarna ropade att det låg döda hundar intill vägen. Det skulle hon inte ha gjort. Snart sa det pang, pang, pang..... trettiotalet bilar hade kört in i varandra. Men inte var det hundarnas fel!

 

När ADAC bilar kommit bar det så iväg längs en väg som på andra sidan vägen var försedd med krockade bilar och bilkön sträckte sig närmare två mil in mot München. Man får inte distrahera förare. Inte ens om det ligger flera Siberian Huskies från Lappland på sidan om vägen.

 

Resan in mot München var intressant. Jag körde vår sponsrade Volvo Sport med öppen taklucka. I den fotograferade den tyska fotografen hela vägen. Tyvärr var filmen i min kamera inte riktigt insatt och det blev inga bilder för mig, När vi passerade spårvagnar sträckte sig folket på dessa för att få vår reklam om hundspannskörning i Vilhelminafjällen! Folket slogs faktiskt om våra reklamblad. Det har jag inte varit med om någon annan gång i mitt liv.

 

Det blev en triumffärd - Vi hade nått målet!

 

Vi kom lyckat fram till mässområdet. På vägen passerade vi några Restauranter och våra hundar hade nu blivit van vid att besöka restauranger. De hade fått smaka på riktigt god lunch dagen före, så vi fick lite problem vid några matställen längs vägen. Men fram kom vi.

 

Roger med hundarna på Bundesstrasse

 

 

MÄSSENGELÄNDE MÜNCHEN - CBR

Nu var det så dags att göra vårt intåg på mässområdet. Bayerns Wirtschaftsminister Baumann (Näringsministern) skulle ta emot Budkavlen från Vilhelmina. Det var massor med folk samlade och in kommer först näringsministern med privatchaufför i en stor svart Mercedes. De stiger ur bilen och så kommer Husky-Express hundarna med slädar inkörande. Stannar upp framför näringsministern. Roger Fransson överlämnar budkaveln, som han försöker läsa på tyska. Näringsministern var väl inte helt van vid Rogers tyska på vilhelminadialekt, men budkaveln togs emot med ”Danke” (tack)! När denna procedur pågick inträffade den mest fantastiska minnesbilden för mig från resan ner till Tyskland. När Roger står och läser budkaveltexten går Asko – ledarhunden - fram till den vackra nytvättade och blänkande Mercedes Benzen, ställer sig vid bakdäcket och slår en stråle mot däcket! Privatchauffören i sin uniform slänger sig in bilen och kör fram den utom räckhåll för nya hundattacker! Oj, vad jag då saknade min kamera.

 

Sveriges Turistråd hade inne i mässhallen en liten monter. Utanför mässhallen hade Nord Europa Reisen och Vilhelminafjällen med Husky-Express en kur med informationsmaterial och reklam för Vilhelminafjällen. Hundarna fick sin plats i Theresien Park i direkt anslutning till mässhallarna. Där körde Roger & Rainer Höh rundturer med hundarna. Ett populärt inslag. 240 000 människor var på mässan och inga missade att titta på hundarna. Svenska Turistrådet hade tidigare varit väldigt njugga till vår marknadsföring och såg oss som konkurrenter! Turistrådet hade tidigare enbart arbetat med Stockholm, Göta Kanal, Småland och när det gäller norra Sverige fanns för dem bara SAS-distinationen Kiruna. Intressant var då att Margareta Tillberg på Turistrådets tysklandskontor då kom och frågade om vi inte kunde komma med några hundar till deras monter för att få flera presumtiva kunder till Turistrådsmontern. Och det kunde vi naturligtvis bjussa på.

 

I Bayern bor cirka 3000 svenskar! Vi blev nu uppvaktade av föreningen "Svenskarna" att komma till deras månadsträff inne i München. De ville att vi skulle komma iklädda våra vita snödräkter och vargskinnsmössor och berätta om resan ner till München. Den inbjudan tackade vi naturligtvis inte nej till. Jag bjöd med Margareta Tillberg från Turistrådet att komma med på middagen.

 

Det blev en trevlig middag i Rathauskeller Restaurant. Vi hälsades välkomna och cirka 50 medlemmar hade hörsammat inbjudan. Huvudsakligen kvinnor i 40 - 50 års åldern. En efter en kom de in till middagen och presenterade sig ungefär som så:. "Hej, jag heter Lisa, jag kommer från Lund, jag är frånskild och har en lägenhet här i närheten". Min bordsdam Margareta blev chockad. Lika chockade var vi Roger, Rainer och Wolf när vill skulle gå hem från festen. Utanför stod flera damer och väntade på vårt sällskap. Men för det fanns det inte plats i vårt program, men visst kändes det lite underligt att så många svenska kvinnor gift sig med tyskar, skilt sig och inte "vågat" flytta tillbaka till Sverige. Vad var det vi sa...??

 

"Svenskarna" har ett eget föreningsblad. Under åren i Vilhelmina fick vi fortlöpande detta medlemsblad - och de gjorde verkligen reklam för Vilhelmina och Lapplandsfjällen. I ett av bladen skrev de bl a att besöket av Husky-Express från Svenska Lappland var det största som hänt München, med svensk anknytning, sedan Karl XII var där nere och härjade. Tänk att vi blev jämförda med Karl XII.

 

Intresset för Vilhelmina blev stort i Tyskland. Och många av besökarna i montrarna i Stuttgart och München kom också med bussresor till Vilhelmina. Intressant är att effekten av detta arrangemang blev att Västerbottens Länsturism noterade det högsta besöksantalet gästnätter 1989. Detta rekord har hållit sig ända till 2007!

 

Att det inte bara var bussresenärer som åkte norrut visste vi genom marknadsundersökningar vi gjort. Många bilturister åkte samma vägar som busskatalogernas rundturer det visste vi. Alla hotell längs nuvarande E45 var sommartid i princip fulla med tyskar på väg norrut. Men vi kunde även konstatera detta i andra sammanhang. Som när en tysk man i november 1988 ringde till mig och berättade att han träffat mig på CBR-mässan i München. Hans familj hade sommaren 1988 åkt med bil till Lappland. De hade varit i Vilhelmina, där de även besökt Hemslöjden (Tyvärr nu borta - men den var utan tvekan en av de bästa hemslöjdsbutiker i landet mycket genom dess föreståndarinna Anitas servicekänsla). De hade efter besöket i Vilhelmina fortsatt norrut. Deras två pojkar var med på resan. Pappan ville köpa en Lappkniv åt den äldsta sonen som skulle konfirmeras vid årsskiftet. I Hemslöjden i Vilhelmina hade han sett kniven, men hade inte köpt den, då han tyckte den var dyr och de skulle åka längre upp i Lappland och där kanske finna någon annan billigare kniv. När de kom till Kiruna körde de samma väg tillbaka till Vilhelmina för att köpa kniven han sett på Hemslöjden! Han hade inte hittat någon lika fin till samma prisläge. De kom till Vilhelmina på en söndag och Hemslöjdsaffären var stängd!

 

När han kom ner till Bayern tänkte han hela tiden på att han missat att köpa den fina kniven han sett. Då hittade han mitt visitkort och ringde mig och undrade om jag kunde köpa ut kniven och skicka den till Tyskland. Han beskrev kniven och jag gick in till Anita och pratade med henne. Hon visste vilken kniv tysken hade tittat på, men den var naturligtvis redan såld. Eftersom jag skulle göra en ny resa ner till CBR 1989 för uppföljning av Husky-Express marknadsföringsresan, beslöt Anita och jag, att jag skulle ta med mig tre andra knivar, så kunde han välja på någon av knivarna.

 

På mässan kom tysken till mig i sällskap med familjen och vi pratades vid en stund. Han ville inte att jag skulle visa kniven för sonen, utan frun med pojkar knallade i väg och vi kunde göra upp affären. Han köpte alla tre knivarna! En skulle han ge till son på dennes konfirmationsdag. Som tack för besväret lämnade han även en flaska Bayerskt Vin!

Theresien Park München

 

Ett annat minne från CBR 1988 var när vi körde runt med hundarna i Theresian Park. En kvinna med två döttrar var där hela tiden, flickorna fick åka en rundtur. Och till min häpnad vågade de pussa hundarna på nosen! Mamman berättade att de älskade djur. Vad hände sommaren 1989. Familjen kommer upp till Klimpfjäll och bor på Hotell Stekenjokk. Flickorna umgicks med hundarna och pappan körde omkring med sin lilla segelbåt på Kultsjön. För pappan ville segla och inte åka till fjällen och titta på hundar. Men när han hörde att man kunde segla på Kultsjön så blev det klart att åka till Klimpfjäll.

 

I Rosenheim strax utanför München finns Kroiss Reisen Researrangör med flera egna bussar. De körde en buss till Nordkapp via Vilhelmina förstås. Där fick de guidning på tyska - en service som var självklar inom turistindustrin om man vill ha tyska turister. För de flesta anställda var kravet - och det var även krav för anställning på Hotell Wilhelmina - att man måste kunde förstå och prata tyska (Detta krav upphörde vi försäljningen av Hotell Wilhelmina till ny ägare med därefter följande sänkt servicenivå på hotellet). Guidning skedde därför av alla bussgrupper. Det blev Kyrkstan, Kyrkan och Max Lundströms sameverkstad. Max visade hur man tillverkade Lappknivar. När vi var i München med hundarna blev jag inbjuden till Fasching (Karnevalen i Tyskland) i Rosenheims omgivningar. Vi besökte flera dansställen - iklädda våra vita Husky-Express Overaller och väckte stor uppmärksamhet. Vid senare tillfälle så gjorde Kroiss Reisen workshop med sina kunder. För marknadsföring av sina Lapplandsresor fick de hyra samekläder från Vilhelmina Amatörteater. Den tyska researrangören har fortsatt marknadsföra Lappland och så sent som 2011 hölls NORDISCHE TAGEN i samarbete med Folkhögskolan i Rosenheim.

 

Rainer och jag tog en rundtur på stan körande med ett av hundspannen.

 

 

 

HUNDARNA TILLBAKA TILL SVERIGE

Det var totalt 18 hundar som startade resan till Tyskland. Sex av hundarna var i förväg sålda till tyska hundspannsförare. I syd Tyskland och i alpområdet är hundspannskörning en relativt stor sport. Efter alla tidningsartiklar i Aftonbladet och uttalanden från Djurens vänner ville många i Sverige att hundarna skulle tas tillbaka till Sverige. Problemet var dock de karantänsbestämmelser som gällde vid den här tidpunkten.

 

Tidningen Västerbottens-Folkblad startade en insamling för att rädda hem Rogers hundar, som ej var sålda, skulle tas tillbaka. Ungefär 100 000 kronor samlades in för detta ändamål. Det betydde att Roger Fransson efter genomfört förvärv på turistmässorna i Stuttgart och München lastade in 11 av hundarna i hundvagnen och rattade bilen norrut mot Fredrikshavn i Danmark. Efter veterinärbesiktning fick hundarna åka med Stena Lines färja till Sverige f v b till flyget i Göteborg. Hundarna fick nu flyga upp till Umeå för att placeras i speciellt byggd karantän för dessa hundar i Klimpfjäll. Efter lycklig hemkomst till Klimpfjäll blev det sex månader i karantän och i slutet av augusti slapp hundarna koppeltvånget!

Fredagen den 2 september 1988 kunde vi läsa i Västerbottens Folkblad:

 

Roger Fransson 20 år senare! (2007)

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

VAD BLEV RESULTATET AV MARKNADSFÖRINGEN

 

Vad blev då resultatet av denna marknadsföringssatsning av Vilhelminafjällen? Totalt kostade det sponsorerna cirka 800.000.- kronor.

Om det såldes mera hundfoder, öl, bilar Volvo & VW vet vi inte. Vad vi vet var att inom den turistiska sektorn fick det omedelbara effekter på turism till Skandinavien och Vilhelmina.

 

 

Som jag tidigare nämnde anställde Hundspannföretaget i Telemark i Norge tre nya hundspannsförare för att klara strömmen av turister som ville köra hundspann. Flera nya hundspannsföretag dök upp lite här och var i norra Sverige. Helt klart en effekt en effekt av denna marknadsföringssatsning.

 

 

För Vilhelminafjällen blev intresset mycket stort. Vilhelmina var plötsligt den ort man talade om inom turistnäringen både här hemma och i Tyskland. Vi i Vilhelmina fick stora uppdrag från flera världsledande företag att svara för olika arrangemang. Av dessa kan jag först nämnda Siemens Elema, som vid arrangerandet av Cardologi Mässan på Älvsjö uppdrog åt Vilhelminafjällen att ordna ett Lappläger med aktiviteter och mat på Solna Industriområde för 1550 gäster. Läkare - hjärtspecialister - fick lära sig kasta lasso o s v. Arrangemanget avslutades med att 120 läkare från i stort sett hela världen fick uppleva Vilhelmina och Södra Lapplandsfjällen under några intensiva dagar. Arrangemanget i början av juni skedde i strålande solsken med övernattningar, middagar, aktiviteter som forsränning, sjöflyg, helikopter, snöskotersafaris und hundspannskörning uppe på Stekenjokk platån. Arrangemang som fungerade helt perfekt och fortfarande står som något av det bästa som arrangerats i den här vägen i Sverige.

 

1550 gäster kom med tåg till vårt Lappläger för att uppleva samisk kultur och mat.

Kaj Sund - kökschefen på Hotell Wilhelmina i full språng att ordna till dukningen.

 

Förutom detta stora arrangemang skedde liknande arrangemang för större och mindre grupper i Södra Lapplandsfjällen. Listan kan göras lång.

Gäster kom bl a från Österrike, Schweiz, Tyskland, USA, England, Frankrike, Malta, Italien, Danmark och Korsika

för att köra hundspann

 

Efterfrågan på liknande program var stor, men genom kommunens beslut att lägga Stiftelsen Vilhelminafjällen i graven, blev det som ett skott i foten för Vilhelminaområdet. Några av arrangemangen kunde genomföras i andra delar av Lappland eller på andra platser i världen. Detta genom det ansvar som Berndt Lundqvist tog för kunderna och arrangemangen kunde genomföras i regi av INCENTIVE-HOUSE LAPPLAND.

 

Genom kommunens ledamöters konstiga beslut - som fattades av mycket okunniga politiker i Vilhelmina bakom ryggen på ansvariga inom Vilhelminafjällen - gick och har Vilhelmina gått miste om att bli en av de stora spelarna inom turism i Sverige. Det är bara att jämföra med Jukkasjärvi i Kiruna, som samtidigt med Vilhelmina- eller t o m något efter - började sin verksamhet riktad mot utländsk turismen. Jukkasjärvi är nu en av de största turistmagneterna i Sverige för utländsk turism, vid sidan av Stockholm. Vilhelminaområdet var en av ledarna i denna utveckling, men som sagt, Vilhelminas dåliga politiker* satte punkt för denna för bygden så positiva utveckling. Sedan Vilhelminafjällen lades ner har Vilhelmina minskat sin folkmängd från 8700 innevånare, med i snitt hundra personer per år! Tråkigt för en kommun med så stora möjligheter att utvecklas i världens största näring. Vilhelmina hade och har behövt alla dessa arbetstillfällen. Att man idag kan tänka sig ytterligare förstöra naturens möjligheter att locka turismen = arbetstillfällen genom utökad förstöring av Vojmån etc är ett tecken på att det fortfarande finns allt för många dåliga och okunniga politiker i Vilhelmina.

 

* det fanns även bra politiker i Vilhelmina kommun med visioner för framtiden. Vill här nämna Bo Lindahl (s), Martin Lauritz (s) och Örjan Bodin (c).

 

Uppdraget att värva nya turister till Lappland och Vilhelminafjällen var fullgjort!

 

 

The Wildman of the year 1988 • Roger Fransson

Klimpfjäll Roger gjorde en uppmärksammad 230-milaresa

med hundspann mellan Stekenjokk och München. Det blev

också PR för Lappland på turistmässa i Stuttgart!

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Dubbelt upp för SHIE-stipendiet 2007

2007-01-31

Den svenska mötesindustrin går just nu bättre än på länge och igår kväll prisades några av branschens starkast lysande stjärnor på Stockholmsmässan. Då delades det prestigefulla och årligen återkommande SHIE-stipendiet ut till årets pristagare - Berndt Lundqvist, Incentive House Lappland och Anne Carlstedt Konferenspoolen.

Det var i samband med branschfesten på SHIE, Nordens ledande mötesmässa, som priset delades ut. Årets pris föregicks av ovanligt många nomineringar.

 

- Vi fick in ovanligt många nomineringar i år, vilket är väldigt roligt, och ur dessa valdes två mycket värdiga stipendiater. En anledning till det stora intresset är att det just nu går väldigt bra för branschen. En annan att vi i år också hade förenklat nomineringsprocessen genom en klickbar länk på hemsidan som gick direkt till ett webbformulär, säger Ulrika Sundqvist, biträdande projektledare för SHIE 2007.

SHIE-stipendiet är ett initiativ för att stärka och sätta fokus på mötesbranschen, samt de som verkar för att lyfta densamma. För nionde året i rad delas stipendiet ut till den person, organisation eller institution som på något sätt främjat och utvecklat den svenska mötesindustrin, särskilt konferens- och incentivedelen. Den totala prissumman är på 50 000 kronor och bakom SHIE-stipendiet står Stockholmsmässan och SHR (Sveriges hotell- och restaurangföretagare, 2012 namnändrad till VISITA).

 

2007 års stipendiater:

Berndt Lundqvist

Motivering:

När Berndt Lundqvist, ägare och vd för Incentive House Lappland, redan på 80-talet förstod att upplevelser i Sverige är en exportvara som skapar en del av den svenska framtiden inom mötesindustri, blev han den förebild han fortfarande är inom svensk internationell incentive. Den lust och den glädje han förmedlar till den internationella marknaden står som ett exempel värt att lyfta fram för de nya entreprenörerna som arbetar med möten och event.

REISEN-NACH-LAPPLAND